New York - Here I Come

Torsdag 22 september
Ja, nu sitter jag på Landvetter Flygplats. Som vanligt alldeles för tidigt och som vanligt njuter jag av atmosfären.

Tänker på den här bloggen. Det började en gång för flera år sedan att min yngsta inte tyckte att jag skulle resa själv. Som en kompromiss lovade jag henne att varje dag skriva och lägga upp bilder så att hon skulle se att jag hade det bra. Att jag var ok. Nu, några resor senare inser jag värdet av bloggandet för egen del. Alla saker man tror att man skall komma ihåg men inte gör, finns för mig att återuppleva. De här orden riktar jag till er kära läsare. Alla ni som har frågat mig om jag kommer att skriva den här gången också. Om jag kommer att lägga upp bilder. Till er säger jag, Ja. Allt kommer att vara som vanligt.

Och som vanligt reser jag själv. På något konstigt sätt öppnas alla mina sinnen. Jag känner mig mera mottaglig för bilder, ljud, händelser och människor runt omkring mig. Jag älskar att sitta och betrakta det som händer runt mig. Så när människor i min omgivning, som inte känner mig så väl, insett att jag ska resa själv och oroligt frågat mig: Men vad ska du göra? har jag inte haft något bra svar. Svaret finns egentligen i betraktelsen. Det finns också ovetskapen om vad som skall hända, vilka människor jag ska träffa, hur det luktar och hur det låter.

Väskan är incheckad. 10 kg blev. Vi får se om mina 10 kilo och jag får träffas om 15-16 timmar. Ja, det är många timmar. Jag har 3 och en halv timmar att vänta på Heathrow. Men det gör mig ingenting. Jag tycker om att resor får ta tid. Då kommer jag in i min rese-mode. Jag tänker färdigt på det jag lämnar, jag kopplar av. Går in i det som kan komma.

Heathrow ger mig verkligen resekänslan. Redan här möts jag att mixen som är så spännande och tilltalande. För att inte tala om Newark. Ja, här är det ännu mera komarknad än på Heathrow. Man föses fram, sorteras, beordras att stå här, gå dig, gör inte så, gör så. Den mest häftiga ser jag här. En ung familj: mamma, pappa och sex barn varav 4 pojkar. Ortodoxa judar med sina lockar på sidorna, söta små hattar på pojkarna, små kopior av sin pappa. Efter mycket tålamod kommer jag äntligen ut ur passkontroll och flygplats. Tar bussen in till Manhattan. Hoppar av vid första hållplatsen.Kliver av och möts av ...

... jag möts av ett myller av människor, bilar, ljus, ljud och dofter. Det luktar mat nästan överallt. Kommer på mig själv av att bara stå stilla och betrakta, insupa pulsen. Och den är hög. Till slut lyfter jag ena armen och en taxi stannar. Chaffören, en man från Haiti talar om för mig att jag kommer att ha det bara så bäst här. Människorna är vänliga säger han, jag kommer att träffa många NewYorkers. På väg till vandrarhemmet ger han mig tips på olika restauranger som jag bara måste testa. Här finns all världens mat. Vet jag vad jag vill ha finns det att hitta. Hälsar jag från honnom kommer de att ta hand om mig.

Checkar in, får min nyckel, packar upp och sätter mig på utsidan mot Amsterdam Avenue för att kolla mejlen. Inser att jag inte riktigt vet hur mycket klockan är så jag frågar en man som precis kommer och sätter sig bredvid mig. Fonzie, svart, 54 år, född och uppvuxen i broklyn berättar att han hade gått förbi ett ställa där de spelade riktigt bra musik. Jagg dit måste jag gå. Fonzie följer mig de 2 kvarteren. Jag är så fel i tiden och matklockan, måste nog ha något att äta. Fantastiskt goda starkt kryddade italienska köttbullar, ett glas rött, gitarristen kommer och pratar med mig. Berättar om några trevliga ställen jag måste besöka. Alla vinkar hej då när jag går.

Klockan är ett på natten här och 7 på morgonen hemma. Jag har varit uppe i 25 timmar. Nu är jag veeeerkligen trött. Nu blir det hopp i överslafen och försöka sova lite. Med betoning på försöka. Rummet är tomt på folk vilket får mig tro att alla ungdomar är ute på stan eller sitter ute strax bredvid mig. Det är 25 grader och fuktigt. Det är många, många bilar som kör förbi, brandkår och polis tutar förbi varannan minut. Kan bara konstatera att allt är precis som i filmerna. Staden som aldrig sover.

Fredag 23 september
Vaknade 08.20 alldeles genomsvettig. Var är jag, vad är klockan, har jag missat något ....

Vi är 8 i rummet och i natt när det var dags att släcka var det iskallt eftersom luftkonditioneringen var igång på hösta varv. Så jag satte på mit t-tröja och långt på benen, lakan och dubbelvikt filt över mig. Knappt sju timmar senare var det som en bastu i rummet. Folk började försiktigt röra på sig.

Upp och iväg till våningen över där det finns ett fungerade badrum med tillhörande toaletter. På min våning håller det på att renoveras för fullt. Dusch, det var precis vad jag längtade efter. Men hur gör man för att få varmvatten när det bara finns en kran? haha .... mycket får man lära sig på nya ställen. Orkade inte fippla med det så duschen blev kort och effektiv. Och kall. Här kan man få sig en enkel frukost och kaffet var riktigt gott. Ute är det varmt och behagligt. De flesta som går förbi har t-tröja eller skjorta på sig. Mer än så kommer inte att behövas. Packar väskan för alla eventualiteter, får veta av två tjejer från Australien var tunnelbanan finns och ger mig av.

Köper ett veckokort och sätter mig på linje 1 till Rector Station. Det tar en stund från 103e. Manhattan är 28 km lång och ser inte så stor ut när man tittar på kartan över USA. Det får mig att inse hur stort landet är. Betraktar mina medpassagerare och slås än en gång av mångfalden. Vågar jag ta bilder här, tänk om någon blir sur .... jag tror jag väntar med det.

Ganska omgående hamnar jag vid Ground Zero. Jo, tankarna går till de drabbade. Kommer att tänka på brandmän från England som kom tll Newark samtidigt som mig. De hade picétröjor med texten: 911 We will never forget. Här är det mycket påtagligt att man aldrig tänker glömma.Det finns skyltar och klistermärken över allt och på alla. Många många är de som tar bilder på uppbyggnaden.

Jag går sakta vidare och där står den framför mig och stoppar mig. Century 21's affär som någon tipsade mig om. Shopingens vara eller inte vara har ju varit ett diskussionsämne. Som vanligt. Många som har sagt till mig att när jag ändå är här så måste jag ju bara. Puh, jag gillar inte shoping. Men efter att ha gått fram och tillbaka några gånger så går jag in. Och åter igen puh ... Stort och mycket och inte har jag någon aning om vilken storlek jag har. Här. Så jag frågar till slut. Killen bakom disken ropar till sig en Marleen, som men mycket tunga och långsamma steg kommer, jag förklara mitt bekymmer och hon går bara därifrån. Efter ett ögonblick förstår jag att jag ska följa efter henne. Hon stannar vid en pelare och pekar på en liten skylt. Inte ett ord inte en blick. Puh ...

Jag ger upp, orkar inte vill inte, jag blir bara trött på att se alla kläder och ska jag handla så får någon följa med och leta åt mig. Jag gör det bara inte. Det här är inte anledningen till varför jag kom hit. Jag går ut från affären men dörr i dörr är skoavdelningen. Hmmm... det här kan jag inte riktigt låta bli. Här hittar jag en del saker. Men det ska jag ta sista dagen. Tänker inte släpa på en massa grejer nu.

Går ut och nu är det bara att ta fram paraplyet. Jaha, vad ska jag hitta på nu då. Funderar lite. Ingen idé att dra runt i detta regniga New York. Jag åker tillbaka, vilar, kollar vad jag ska göra ikväll. Men när jag väl sitter på tunnelbanan ser jag skylten Grand Central Station. Japp, byte till 7an. Grand Central Station är verkligen grand. Stort och vackert. Hur många filmer har jag inte sett där minst en scen utspelar sig här. Står kvar och insuper atmosfären. Går ut, tar några bilder, insuper atmosfären. Tar mig till tunnelbanan och ser skylter Time Sqare. Jo, men dit ska jag ju. Måste kolla var de säljer de billiga biljetterna till Broadway och Off Broadway. Jag har ju Stomp att tänka på.

Nu regnar det ännu mera. Går runt och betraktar, insuper, kommer till den röda trappan under vilken TKTS har sin lilla butik. Kön är lång, orkar inte stå här i regnet. Klockan är 3 och jag borde varit här för minst en timme sedan. Orkar jag se något ikväll? Nej, jag går vidare. Kringelikrokigt går jag och stannar till vid ett hörn. Står här i säkert en halv timme. Ja, det här är vardag för en del, och upplevelse för andra. Ljudvolymen är hög, mycket hög. Av allt. Nu börjar jag ta slut. Subway står det med många blinkande lampor. Japp, Nu drar jag.

Jag sitter på Neighborhood, har ätit en god sallad på rödbetor och getost. Ett glas Rioja. Tack för mig New York. Jag känner mig nöjd för idag.

Family and friens, be careful out there ....

....
Men det stannar inte där. När jag går ifrån mitt ställe har jag ingen lust att gå tillbaka, jag tar en kort promenad tänker jag. Känna pulsen i stora staden en vanlig fredag kväll. När jag väntar på grön gubbe blir jag tilltalad av en man. Hej hej, vad har du gjort, var kommer du ifrån .... Det där vanliga som alla New York bor frågar. Alla här kommer ju någonstans ifrån. Det visar sig att Howard bor ett kvater bort från mig. Can I buy you a drink? Why not! Ännu en gång slås jag av det fantastiska med att resa. Mötet, samtalet, livsödet. En öl på närmaste bar som visar sig vara en sportbar. Påminner mig om att jag måste ta mig till något sportevenemang. Högljutt, stökigt. Vi tar en promenad i regnet.

Nu är jag verkligen så trött. Runt midnatt här och jag stupar i säng. Rummet är tomt. Det har kommit en kvinna i min ålder men hon ger sig också ut i vimlet. Jag somnar så gott. Märker inte av när folk kommer inramlande.

Lördag 24 september

Med Jerry

Söndag 25 september
Vaknade flera gånger under natten och hade så ont i höger fot. Inte så konstigt egentligen med tanke på gårdagens promonerande, men ändå. Hade tänkt att eventuellt bara ta det lugnt och vila men när jag såg att klockan var 07:20 bestämde jag mig för att ta turen till Haarlem. Snabbt upp, in i duschen, på med kläderna, frukost och jag var färdig en knapp timme senare.

Vår guide är oerhört kunnig och tar med oss på

Egen tur till Litle Italy

Century 21 köpa shorts

Tvätta på kvällen, prata med Emma.

Måndag 26 september
Tio i 7 vaknade jag idag. Mina rumskamrater är inte så tidiga av sig så jag hade förberett allt kvällen innan och smög ut. Dusch, nya sommarkläderna på och ner för en stooor kaffe sorten french roast. Kollade vad som har hänt hemma och pratade med en man från LA som är här som volontär för ett projekt där man hjälper till med parkarbeten. Hmmm.... Förutom det visade det sig att det var underbare Jerry som skulle vara guide och att han också är engagerad i projektet. För att nämna lite mera om Jerry: en man på minst 70, före detta lärare, har alltid med sig kameran för att fotografera intressanta ansikten. Han framkallar fortfarande själv. Tydligen har han två bostäder, en i Brooklyn och en på Manhattan. En mycket kunnig och intressant man. Jag föreslog för honom att han skulle ta och ställa ut sina mest intressanta bilder men han sa att han inte har tid. Han har så mycket med sina turer där han träffar så många intressanta människor.

Igår bestämde jag mig för att jag skulle ta det lugnt idag. Vad kan väl passa bättre än att åka ut till Coney Island. Det går en express dit ut. Nr 1 till 59 St Columbus Circle och byte till N. Mycket folk på tunnelbanan men vid Canal Street tunnades det ut ordentligt. Plötsligt är vi på en bro och jag vänder mig mot en kvinna och frågar vilken bro det är. Hon hade ingen aning men kartan visar på Manhattan Bridge. Hon börjar prata i telefon. På ryska. När hon har pratat färdigt frågar hon mig var jag kommer ifrån och vi fortsätter prata.

Hon kallar sig för Rosa, kom hit med sin familj bestående av man och två döttrar för 18 år sedan. Hon frågar mig vilken religion jag tillhör. Hon är judinna och säger att hon mer och mer förstår att tron är något man har inom sig. I Ryssland har folket fått det svårare. De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Här är det inte heller så bra. Barnen vill inte bo med sina föräldrar och ta hand om dem. De äldre får förlita sig på ålderdomshem. Hon håller sig undan både de egna och sina landsmän. Jo, jag är här själv säger jag. Att du vågar, så modig du är. Jag håller mig mest hemma och på min salong där jag gör ansiktsbehandlingar. Jag litar inte på folk. När folk, både vänner och bekanta vill låna pengar då kommer de, men sen ser man inte röken av varken pengarna eller människorna. Jag vågar inte prata med folk, kan inte språket så bra, säger hon.

Men du pratar ju med mig nu?! säger jag. Jo, men jag ser i dina ögon och på den aura. Du är bra. Vi trycker varandras händer, önskar varandra ett ba liv, hon går av. Vänder sig om och vinkar både glatt och sorgset på något sett. Mest glatt. Och än en gång får jag bekräftat varför jag tycker så mycket om att resa. Möten med andra människor!

Genom Dumbo och Sunset Park är det ett annat landskap som öppnar sig. Låga byggnader, mera trashy men fortfarande välordnat. Här bor många kineser och när jag väl kommer till Coney Island upptäcker jag att stället är invarderat av ryssar. Jag hör nästan bara ryska runtomkring mig. Enstaka spansktalande.

Det första som möter mig när jag anländer CI är, hör och häpna, Nathan's. Denna korvkioskernas korvkiosk. World famous, som har competitions i varmkorvätning med en stor stor skylt med överskriften: Wall of fame. I varmkomvsätning. Förutom Nathan's ser jag inte så mycket. Av någon anledning lyckades jag tajma in Dimman. Jag ser 15-20 meter ut mot havet. Promenaden är säkert ett härligt ställe att komma till på kvällen. Förutom nöjesfältet precis före promenaden finns det permanenta stånd och serveringar med belysning på utsidan i kulörta färger. En del tränar på stranden, en del badar, en del sitter bara och tittar ut mot ...... dimman. Jag står i ett gathörn en stund och betraktar denna slumrande förort. Det är nästan lite kyligt i vinden.

Planen för idag är att jag ska ta mig till B&H Photo Video & Pro Audio på 34 gatan mellan 8 och 9 avenyn. Men när jag bestämmer mig för att hoppa av vid Union Square. Mitt på torget är den grönsaksmarknad. Nu är det skördetid och det märks. Utbudet är stort. Tar en promenad i den lilla parken. Läser på skylten att gräsmattan är avstängd för besökare på måndagar och efter skymning. Kan inte låta bli att undra varför just på måndagar. Ser att det finns en Saphora butik här. En brasiliansk kille som var med på 15 timmars turen häromdagen letade efter Saphora för att köpa smink till sin flickvän och jag har fått veta att nagellacksmärket OPI är det bästa så, tja, varför inte. Mycket riktigt, ett amerikanskt märke och därmed billigt. Lite vill jag nog ha för att kunna fixa fina naglar för framtida dejter .... hahaha!!!!

Nä, jag ska ju till 34e gatan. På tunnelbanan och ..... jag fortsätter till Times Square. Klockan är bara 13 och Det är perfekt att försöka få tag på biljetter till STOMP eller något annat kul. När jag kommer dit ser jag ett avspärrat område där då håller på att sätta upp stolar. Något är på gång. Tar mig till TKTS butiken och pratar med en av personalen. Han berättar att de inte öppnar förrän kl 15 idag och att STOMP inte har någon föreställnning idag. Hmmm.... ok, då tar jag mig till B&H. På väg till tunnelbanan frågar jag vad som ska hända här, varför alla stolarna? Jo, The Metropolitan Opera ska ha ett gratisframträdande här ikväll. Och han säger: at 7 it is the red carpet and then at 8 they start. Aha, röda mattan är troligen inte för min skull men gratis är trevligt. NYC är en dyr stad så jag kan lika gärna passa på.

Nu till B&H. Jag går 34e gatan. Här är ett helt annat scenario än det jag såg på Coney Island. Här finns de dyra affärerna, Macys, HM med flera. Här finns också kostymerna, de dyra klänningarna, de perfekta frisyrerna och de höga klackarna. Inne på Victoria Secret har männen satt sig precis vid utgången, nära kassan. Det är väl inte förrän de ska ta fram kortet som de behövs så de kan lika gärna sitta och vila sig. Kan inte påstå att de var så häftiga grejer de hade. Varken när det gäller kvalitet eller form. Helt klart inte värt pengarna. Ut snabbt. Lunch däremot, det är jämställt i det här samhället. Jag, helt vanliga dödliga och några kostymer sitter på en låg marmor 'mur' vid Madison Square Garden och äter vår medhavda, lokalt inköpta lunch.

Äntligen anländer jag B&H. Jag kan bara konstatera att detta inte är en affär. Detta är en fabrik och den drivs av judar. Jo, 95 % av personalen är män med små kalotter och många av dem med korkskruvarna på sidorna. I princip är allt bakom disk. Man får gå runt i fålor, vänta på sin tur. Jag har turen att få hjälp av Diane, en ung tjej som berättar för mig att på söndagar, när det är högtryck i affären, då arbetar 400 personer. Fattar ni? 400 personal. Puh! Jag bestämmer mig för vad jag ska ha, hon knappar in beställningen på datorn, grejerna körs via ett 'underjordiskt' transportband och landar i en låda bredvid henne. Hon skriver ut ett kvitto som jag får ta med mig till kassan. Olika kassor för kontant och kontokort. När jag väl har betalat får jag gå till ett trdje ställe och visa betalkvittot och får ut min påse. JättemycketPUH....

Nu är jag 'hemma'. Ska duscha och ta mig till dagens opera föreställning.

Träffar Emma och Trygve, som också var med på den långa vandringen, innan jag ska upp och duscha. De bestämmer sig på stående fot att följa med till Times Square. Tryggve skyndar att både duscha och äta, Emma och jag har bara duschen att tänka på. Strax efter 7 är vi på väg och när vi anläder Times Square visar det sig att Metropolitan Opera sänder live på stora skärmarna på skraporna. Och allt hade börjat kl 19. Lite snopet och det känns inte alls lika roligt när man inte fick se början. i har alla ont i fötter och ben så vi bestämmer oss för att sätta oss någonstans.

Men så undrar Emma om hon blir insläppt någonstans? Hon är bara 18. Trygve och jag är nog, utan att vi har pratat om det, mera intesserade av att ta ett glas vin men hur får i med oss Emma in. Hard Rock Cafe, emma vill gå in, och hon njuter för fullt där inne. Vi stannar ett ta, tittar, fotar och drar sedan vidare 'hem'. Sätter oss ute, beställer en flaska vin, pratar vidare. Vid 12 snåret ber de oss vänligen gå, We can bag your bottle, Yes please. Haha ... här är det doggy bag som gäller även för vinflaskor tydligen. Vi smyger in på vandrarhemmet och dricker upp resten. Emma är dödens trött så hon går och lägger sig. Tryggve och jag fortsätter ut till trädgården och pratar vidare till halv 4 på morgonen. Emma 18, Trygve 27 och jag 53. Härligt och underbart.

Tisdag 27 september
Att sova i samma rum med 11 andra har både fördelar och nackdelar. Trots att luftkonditioneringen är i gång, är det riktigt varmt på morgonen. Men det är bara att gå ut och kyla ner sig.

Tog det lugnt. Det behövs verkligen efter alla aktia dagar här. Mycket promenerande och många intryck. Idag ska det bli Central Park. Jag bor två kvarter syd väst från nordvästra hörnet av parken.Lätt som en plätt och ankeln känns riktigt ok idag.

Ingången till parken gör mig något beviken och förundrad. Här kör bilar och det finns till och med trafikljus. Känns svårt att veta hur lång det

Till Times Square köpa biljetter.
Ont i benet
Vila
Dusha, byta om
Stomp

Sitta ute

Onsdag 28 september
Shit, nu börjar tröttheten visa sig. Kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag gjorde på förmiddagen. Och inte blir jag hjälpt av att titta på mina fotorafier. Hjälp, en halv dag i mitt liv har bara försvunnit.
Tog det lugnt en stund på eftermiddagen och gav mig sedan ut på den efterlängtade Twilight Tour. Båt från pir 78 klockan 18.30. Fortfarande ljust och vi tar oss ner mot den södraste delen av Manhattan och upp på östra sidan till Williamsburg Bridge. Vänder. Nu har det blivit mörkt. Ner till Liberty Island och tillbaka till pir 78. 90 minuter av skönhet. Jag måste nypa mig i armen.

Torsdag 29 september
Sitter på rummet och bevittnar ett skådespel. Egentligen borde jag spela in det här för det går inte att återberätta. 3 killar och en tjej från Los Angeles. De tar plats. Och då menar jag inte fysiskt. Det är väldigt mycket: oh my god, Oooooh myyyy goooood!!! You know what she wrote on twitter?! Oh my gooood! Tydligen är de Lady Gaga fan, för de läser upp vad hon twittrar och hur andra retwitter ..... Ja, ni fattar.

Puh....

Tillbaka till min dag. Och natt. Jag har tagit till ett gammalt beprövat knep för att få sova när man bor i sovsal med 11 andra. Musik på låg volym. Jag har sovit så gott i natt! Men det innebär inte att jag är utsövd eller utvilad. Tempot är högt på många sätt. Men nu gäller det att ta tillvara på tiden. Bestämde mig för att jag måste göra några måsten. Alla jag träffat här har gjort såna där, men inte jag. Så, today is the day. En anledning till det är att väderprognosen säger ostadigt väder. Funderade på att ta mig till Metro Diner för riktigt god frukost men jag får spara på benet. Har sen det 15 timmar långa turen har sååååå ont i höger ankel. Jag är inte den som klagar i första taget men det har varit riktigt illa. Har faktiskt avbrutit för att det bara inte gick att gå mera. Värktabletter, hot & cold, salvor & krämer. Så det blir croisont med egg, ham and chees. Och en stoooor kaffe förstås.

Går av vid 23e och tar mig till Flariton building. Jo, det här är vär ett måste. En av de första skyskraporna som jag har sett sååå många bilder på. Och som är sååå liten i jämförelse. Den är trekantig och den nedre trekanten är bara fönster. Där håller en konstnär på att färdigställa sin utställning. Hon målar pappersmuggar storlek större och hänger dem i snören från taket. Häftigt, glömde fråga om de var använda ..... recycling. Går in och pratar med henne, tar några bilder. Fortsätter vidare 5th avenue mot Empire State Building.

Kan inte bestämma mig för vart jag ska gå så jag stannar till vid ett hörn. Ser en ung man som står där så jag ställer mig en meter ifrån. Jag tittar ner i kartan och hör plötsligt en kvinnoröst säge: ååååå jag älskar din frisyr! och så känner jag hur hon tar på mitt hår. En svart kvinna, min längd, 3 gånger så stor, tittar på mig med sina varma bruna ögon. Och så det vanliga, var kommer jag ifrån. Sen vänder hon sig till den unge mannen och frågar honom: är det här din mamma? Vi fnissar och skrattar om vart annat. Ja, sånt här händer nog bara i NYC. När den unge mannen och jag skiljer oss åt säger jag till honom att jag är övertygad om att han är en bra son, och han säger att han är övertygad om att jag är en bra mamma ....

Jag går förbi Macy's och vidare mot Bryant Park. Lägligt nog börjar det regna och jag sätter mig vid uteserveringen under ett parasoll. Servitören säger tyvär, vi har inget kaffe, bara kalla drycker. Mineralvatten är helt ok, med citron. Sitter där en stund och betraktar. Life is good. Det gäller att ta in och minnas när de kalla och mörka vinternätterna kommer. Ett par damer som är på väg att lämna ställer sig under parasollet bredvid mig och vi börjar prata.

Moureen och Helen är från San Francisco. Moureen visar sig har varit i Sverige och är mycket påläst om det mesta. Vi pratar en stund och ditt och datt, om här och där. Vi önskar varandra fortsatt trevliga resor. När servitören kommer för att hämta deras betalningar säger han till mig: det kostar inget, du behöver inte betala. Jag förstår inte riktigt och han svarar inte heller på min fråga om varför. Så jag lämnar en liten slant under glaset när jag går. Ja, sånt här händer nog bara i NYC.

Vidare i vimlet. Bryant Park är underbart vacker. Här finns utesereringar to die for, och hela gräsmattan är .... Det här var det sötaste jag sett på länge.

Vandrar på 5th Avenue, långsamt, tittar, betraktar. Man skulle behöva 6 månader här. Frågade Moureen och Helen som faktiskt är från USA och verkar har rest ganska mycket och de konstaterar att New York är inte som resten av USA. Allt kan hända. Danny, en engelskman på 78 som var med på 15 timmars turen i 9 timmar, berättar om en arbetskamrat som faktiskt har gjort den amerikanska drömmen. Börjat med två händer och inget annat. Som idag är miljonär.

Fortsätter uppåt, går förbi Reckefeller Center. Ska ta mig hit ikväll. Upp till Central Park. Från 23e gatan upp förbi 57e. Nu känns det i ankeln. Aj och ont. Här kan jag ta 1an hem.

Det är en härlig känsla när en helt främmande stad helt plötsligt börjar kännas lite mera hemme. När transportsystemet inte känns främmande, när grannskapet känns mera hemma och när mannen bakom disken hälsar på ett mera familjärt sätt. Jag gillar det, njuter av det.

Vila, ladda över bilder, duscha och byta om. Ikväll blir det klänning och klack eftersom jag ska på vernissage. Grannens syster ställer ut här och jag har fått en inbjudan.

Ner till 23e gatan i Chelsea området. Hemma i Sverige ligger gallerierna alltid på gatuplan väl synliga. Men här är det inte riktigt så. Jag kommer till 508-526 W 26th och det visar sig vara ett betong hus utan några fönster synliga från gatan. Upp till 3e våningen via en hiss som manövreras av en man. En sån där hiss som jag har sett på filmer. Han har en gammal väl insutten och ganska sliten skinn stol i hissen, galler som dras för och en mässingsratt som han snurrar runt. Upp eller ner. Korridoren är öde men här finns det massor med gallerier. Caelum Gallery.

Tre konstnärer varav Helen är syster till en av grannarna. Härlig utställning. Sen fortsätte vi till Trottaria Casa Di Isacco och äter en härlig middag. Härliga skratt med härliga människor. Jag börjar min vandring hemåt. Men så kommer jag att tänka på Emma som skulle upp till Top of the Rocks. Men jag kommer för sent. Kön är för lång och min ankel gör för ont. Stapplandes tar jag mig till tunnelbanan och hem. Svänger förbi lokala affären för en liten night cap. Mannen bakom disken, troligen ägaren, hälsar familjärt, kvinnan som står bredvid mig säger helt plötsligt, I like you shoes. Alla vänder sig mot mig och nickar instämmande, kommentarerna haglar. Jaha, tänk att mina skor, inköpta på skohuset i Lerum kan väcka ett så stort intresse i självaste New York.

Dags att sova, imorgon är en ny dag i New York

Fredag 30 september
Idag ska jag träffa Felipe, eller Felix som Monika kallar honom . De blev vänner när de bodde i Los Angeles om jag minns saken rätt. Klockan 11 vid den norra ingången av Bryant Park där de har en bok och läs avdelning. Jag duschar och sätter mig att skriva om gårdagens händelser. Men oj vad tiden rusar, får skynda iväg och har inte tid att äta frukost.

Kommer dit tio i 11. När klockan är 20 övar och Felipe inte har svarat när jag ringer vinner hungern och jag går iväg för att köpa en macka. Kommer tillbaka och fortfarande ingen Felipe. Så jag sätter mig mitt på gräsmattan i parken, äter, njuter av de varma solstrålarna och betraktar allt som händer. Säga vad man vill om den här staden men en av sakerna jag älskar med den är att här finns inget ovanligt, inget konstigt. Allt och alla är ok. Klädstilar, utseenden, raser och språk. Allt finns. Antagligen är det precis just det som gör New York. En ung kille lyssnar i sina lurar och dansar, en annan spelar munspel, en kvinna lägger sig på sin filt i bikini och smörjer in sin lekamen, kostymklädda herrar äter sin medhavda lunch, småbarnsföräldrar låter sina barn springa runt, förälskade par har svårt att släppa varandra med både blickar och händer.

Ingen Felipe så jag bestämmer mig för att spara på benet, se om jag kan få tag på en biljett till ikväll. Jag är nr 7 i kön. Har ingen aning om vad jag vill se. Jag har flera New Yorkbor i närheten så jag ber dem om råd. Råden gör det bara svårare, mycket svårare. Men till slut bestämmer jag mig för något jag antagligen inte kommer att kunna se hemma. Traces, a fix of pure urban adrenaline. Klockan 20 vid Union Square.

Hemåt.Tåget är packat med folk och jag känner av hungern. Plockar upp falafel i pitabröd. Tänk att man ska behöva åka ända hit för att få en så god falafel. Sätter mig ute och Emma dyker upp. Hon är på väg nu. På en två veckors rundtur, åker hem till Melburne den 16 oktober. 19e åker Natalie. Hmmm....

Duscha och snygga till sig så gott det går. Iväg, tar mig till Union Square och är här 40 minuter för4 tidigt så jag går in på närmaste bar. Här är det fint må jag säga. Packat med de vackra människorna, volymen är hög och jag förstår att jag kommit till a posh place. Beställer ett glas vin och får notan. 15 dollar. Hepp! Fint är det. Syns också på gästerna. Två kvinnor sitter vid baren framför mig, svarta, fixade. Den enas naglar är, naturligtvis inte riktigt helt äkta, silverglittriga och på vänster pekfinger har hon en matchande silverglittrig ring. Båda med rakpermanentat hår, båda drickanse martinis. Om mitt vin kostar 15 dollar kan jag enkelt gissa hur mycket deras dringar går på. Det kostar att vara på topp. En något yngre man som står bredvid tittar helt ogenerat på mina ben.

När man går på teater här fungerar det lite annorlunda än hemma. Man går in, biljetten scannas av och när man väl ska gå in i salongen är det en personal som följer med och visar platsen. Även i helt vanliga affärer är det många fler anställda än hemma, där man vanligtvis måste leta efter någon personal om man behöver fråga något. Här är de säkert minst 3 gånger fler. Vilket på sätt och vis inte bara har sina fördelar. När de är så många har de ibland alldeles för mycket tid för att prata med varandra och ibland har det verkligen kännts som om man har kommit och stört dem i deras viktiga konversationer om nagellack och killar. Nog om detta.

Kan bara säga att Traces var det mest fantastiska jag sett på super super länge. Skulle nog nästan vilja påstå att Cirque de Soleile, trots sin storhet, ändå hamnar som nummer två. Det här gänget är det mest innovativa jag sett sen ......... länge! Och så hade jag turen att sitta på första rad. Jag kunde känna dem, deras muskler, vinddraget efter dem, jä...ar vad bra de var! Jag som aldrig, nästan, köper souvenirer inhandlar idag deras poster i tjockare kartong. Den kommer att få en fin plats hemma.

Usch, jag kom på att jag bara har tre dagar kvar här. Och en halv. Shit, jag kommer att sakna det här stället. Men jag antar att jag måste tillbaka till verkligheten. Det där med att gå till jobbet, betala hyran, laga mat ..... Eller måste man det? En man i 40 års åldern som jag har pratat med säkert 10-15 gånger med under de senaste fem dagarna med gjorde ett intressant avslöjande idag.

När man bor så här på vandrarhem brukar jag alltid se till att hälsa på alla som kommer till, var man nu råkar sitta. Så var det med den här mannen. Och varje gång vi har setts så har vi bytt några ord om dagen, vädret, vad man har gjort eller vad man ska göra. Jag blev inte riktigt klok på vilken 'typ' han var. Ibland sa han att han skulle göra saker och när jag kom tillbaka många timmar senare så sa han att han aldrig hade kommit iväg. Hmmm.... sitta på vandrarhemmet när man är i NYC? Mysko. I morse satt vi åter där och pratade och det visade sig att han skulle åka idag. Så då kunde jag inte låta bli. Jag ställde frågan.

Vad ärbetar du med?

Jo, det var så här att jag ärvde lite pengar som varje år ger mig en avkastning på drygt 20 000 dollar. Så jag har inte arbetat sedan 2005. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag var tvungen att börja arbeta. Jag får kalla kårar av den tanken. Jag vet inte om jag skulle klara det.

Jag förstår på honom att han är oerhört ensam. En elativt ung man, som inte har något annat att göra än att göra .... ingenting. Något avskärmad från resten av världen, lite enstöring. Han var verligen genuint orolig för hur han skulle klara av ett arbete om han skulle bli tvungen.

mmmm.... något att fundera på. Kan helt ärligt säga att jag inte är avundsjuk på honom.

Lördag 1 oktober
Oktober redan. 3 månader kvar på detta året. Jag sitter i New York. 2011 har varit ett händelserikt år för mig. Mycket har hänt. Och mycket hinner hända innan året är slut.

Igår kväll när jag kom tillbaka från teatern såg jag att mina enda jeans var borta. Men wtf ..... Det visade sig att grabben under mig hade packat ner dem i sin väska. Nu är de inlåsta i skåpet! Tänk att ett par HM jeans ska vara så poppis när det finns diverse fina märken att få tag på här.

Idag får det bli riktig frukost. Det är ju lördag och allt. Mot Metro Diner. Jo, jag var på väg mot MD men jag såg en annan diner som var mindre och mera vardaglig. Och det visade sig vara mycket mera familjärt där. Italienare hela bunten. Och jag kunde inte låta bli, jag beställde pannkakorna. Alltså, det är ju så himmelskt ljuvligt gott så det finns bara inte. Storleken? Om man tänker sig en vanlig mattallrik, och så lägger man tre stora pannkakor på som täcker 3/4 delar av fatet och så tänker man sig att pannkakorna tillsammans är 3,5-4 cm på höjden .... Helt sanslöst. Lönnsirapen är mmmmmmmmmm.....

Alldeles för mätt går jag därifrån. Kan inte bestämma mig för vad jag ska göra idag. Väderprognosen sa regn men det är blå himmel. Kallare idag. De säger mellan 11-18 grader. Jeans, och faktiskt fleecetröja på. Åker ner till 59e 8 avenyn och har ändå siktet inställt på MoMA. Fast det är ju lite trist att vara inomhus när det nu är så vackert väder. Jag går sakta och långsamt mot MoMA, går ziczac mellan husen, funderar bara tittar, funderar på om jag ska ta en kaffe någonstans.

Och helt plötsligt står jag framför ett så vackert hus, ett stort vackert fönster. Jag tittar in och ser att en kvinna sitter och spelar på en flygel. Inte en ton hörs ut och jag tittar fascinerad på hennes fingrar som bara dansvar så vackert och graciöst över tangenterna. Undrar vad hon spelar. Dur eller moll, modernt eller klassiskt. Och så tar jag ett steg bak och tittar på fasaden. Steinway & Sons. Aha ... Jag går. Men stannar vid ingången. Det står något på skylten. Och medan jag står där och läser öppnas dörren inifrån. En vakt som också har till uppgift att öppna för besökare. Så jag går in, en yngre kvinna tittar på mig från sitt skrivbord, ja absolut får jag komma in och lyssna. Bara jag skriver mitt namn i liggaren. Sagt och gjort. Jag sätter mig i en underbar soffa och kan bara njuta. I 20 minuter. Då slutar hon spela. Men så kommer det in två par som frågar något och så blir de erbjudna att få en tur. Jag hakar på.

Får veta att de faktiskt kom från Tyskland men att den första butiken faktiskt är just den här, här på Manhattan. Butik nr 2 kom till senare, i Tyskland. Nu finns det inga Steinways kvar. Den siste gick bort för några år sedan. Allt var då sålt till CBS. Här har vi ett litet sött piano, ett för en nybörjare, kostar bara 6.000 dollar. Vi går från rum till rum, alla fyllda med olika pianon och flyglar. Till slut går vi in i ett stort rum med en vit flygel som tydligen gjordes till minne av John Lennon och bredvid står Steinwayarnas Steinway. En stor möbelliknande pjäs. Ja visst är den till salu. Kostar runt 1,5 miljoner dollar. Betsy, som är försäljare här men också musiker, sätter sig och frågar vad vi vill höra. Den ena damen säger något, Betsy börjar spela och damen börjar helt plötsligt sjunga men en sån vacker stämma. Ljudet från flygeln är magiskt, damen sjunger fantastiskt bra. Jag får ståpäls.

Paren måste gå, så vi drar oss mot stora rummet. Då frågar Betsy mig var jag kommer ifrån. När hon hör att det är mitt första besök i NYC ropar hon till förtjust, säger till sina medarbetare: hörde ni, det är hennes första besök! Men då måste jag spela en speciell sak för dig. Och så sätter hon sig vid flygeln och spelar New York, New York. För mig.

Minnesvärt.

Stannar till vid ett gathörn. Landar. Jo, det är nog så trots allt. En del saker kommer till en. Man ska nog inte planera för mycket. Då kanske man missar sånt som bara kommer, som väntar på mig.

Fortfarande soligt. Och nu varmt. Fleecen åker av. MoMA, nu när jag är så nära kan jag lika gärna gå dit. Ovanligt för mig men jag gör det. Går in i affären först. Här finns massor med designade ... allt från små gem till stora möbler. Jag kan bli lite trött på komersen men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av en del lösningar. Stort, stort och mycket mycket folk. 6 våningar. Just nu har jag bara en massa bilder som flashar förbi i min skalle. Naturligtvis, precis som jag trodde, är själva byggnaden imponerande. Förutom all fantastisk konst. Känner mig så inspirerad. Tänk att jag skulle behöva åka ända till NYC för att äntligen hitta en pepparkvarn. haha ...

Själva MoMA är på 6 våningar. Så stort. Så mycket vackert att se. Själva byggnaden är, som jag hoppades och trodde, imponerande. Luftigt och stort. En del av utställningarna tog mig med storm. Som vanligt minns jag inga namn (sånt går ju att googla). Helt plötsligt känner jag mig svimfärdig. Inser att jag varit här 4 timmar och att det är 6 timmar sedan pannkakorna. Jag måste ut, få luft. Köper en pretsel och tuggar snabbt i mig.
Himlen öppnar sig. Verkligen. Det är andra gången på en vecka som jag får uppleva regndropparna gå rakt igenom paraplyet, hur gatorna på några minuter blir vattendränkta. Så mycket asfalt och betong. Vattnet hinner inte rinna undan. Tänk dig ett snötäcke på några cm fast av vatten. Jag tar mig sakta, eftersom jag som vanligt inte kan orientera mig i väderstrecken och där med går åt fel håll som vanligt, bort mot tunnelbanan. Tar 1an till hörnet 103e och Broadway, till vandarhemmet. Får av mig de dygnsura kläderna och skorna. Ankeln värker illa värre.

Söndag 2 oktober
Börjar känna av tröttheten ganska ordentligt. Idag är det segt att komma igång. Tar mig tid att fixa med bilder, skriva och bara försöka vila. Idag är Atlantic Antic, New Yorks största gatufestival i Brooklyn. Jo, kan säkert vara värt att uppleva. Får en frukost kupong av en kvinna: bagel och philadelfia ost. Nja ...

Går ut på Amsterag Avenue och inser att jag inte har sett 'mitt' område så jag promenerar sakta neråt. Ett gäng föräldrar och barn har samlats på en plan. Det spelas baseball. Föräldrarna hejar på, barnen spelar, en lycklig bild. Jo, visst är det så, det är inte så stor skillnad på människors liv runt om i världen. Fortsätter neråt och så ser jag Central Baptist Church. Folk är på väg in. Jag tar mod till mig och går in frågar om de är ok att jag närvarar.

Kan bara konstatera att under de drygt två timmar jag var där, om någon hade frågat mig om jag kunde tänka mig att bli religiös så hade jag utan tvekan svarat JA!

Allt började med att alla vid entrén välkomnade mig, jag visst sitt var du vill, välkommen, kom in! Var kommer du ifrån säger en man. Å, Sverige, jag har varit i hela Scandinavien, rest runt. Bendet spelar lite lågt men så drar man igång. Sången, gunget, känslar. Vi står alla upp, klappar händerna i takt till musiken, gungar och smådansar. Alla applåderar! Taket håller nästan på att lyfta. Det här känns mera som att vara på Lorensbergs teatern när Helmans Drengar och Engel spelar än i en kyrka. Under själva predikan hörs spridda rop och applåder när deltagarna instämmer med pastorn. Och så blir det nattvard. Känns lite mysko med tanke på att jag inte ens är med i svenska kyrkan, inte ens det minsta religiöst troende. Två timmar, allt är inspelat, nästan allt kommer att lyssnas på igen. wow säger jag bara.

När jag kommer ut vid ett tiden är det kallt ute. Går tillbaka och sätter på mig jackan och vidare till tunnelbanan och mot Brooklyn. 1an till 96e för byte till 2an som är en express mot Atlantic Avenue. Direkt känner jag nästa doften av kära 2a Långgatan. Det här är som hemma, fast större, galnare, bättre. Kanske för att det bara är dagtid 12-18. Jag strosar långsamt framåt. Atlantic Avenue är bred, lång och fullpackad med folk. Kameran älskar det här. En man som står i kö till matståndet där de säljer karibisk mat fångar mig med sin blick. Brian.

Brian och jag tillbringar resten av eftermiddagen och kvällen tillsammans. Vi fortsätter spatsera långsamt neråt, stannar och lyssnar på musik, dansar, dricker sangria och framför allt pratar. Han berättar om sitt liv, hur han ser på livet som svart i NY, sitt äktenskap, sina förhållanden, hur svårt svarta kvinnor fortfarande har det när det gäller jämlikhet i hemmet, att han har provat att dejta utanför sin ras, om sitt hus med tillhörande trädgård (vilket är ovanligt här). Det visar sig att vi har mycket gemensamt: dansen, intressen, aktiva ... Vad har du för planer för ikväll frågar han.

Har hört att söndag kvällar tittar man på sport. Jag tänkte ta mig till lokala haket och titta på baseball ikväll, säger jag. Och ja, absolut, skulle vara trevligt om vi kunde göra sällskap. Brian har parkerat sin bil bara några kvarter härifrån så vi tar oss mot Manhattan. Klockan är 18.30, tempot är lugnare än jag trodde att det skulle vara. Brian är en gullig gentleman. Omtänksam. Han berättar om olika ställen vi kör förbi och helt plötsligt svänger han av och parkerar. Här har de New Yorks godaste cupcakes. Vänta, jag ska köpa en till dig. Och jag får precis den allra godaste, choklad - jordgubbssmak. Och så kör vi vidare hem, till min gata i stan.

När vi kommer till lokala haket visar det sig att baseballen är över. Nu spelar the Jets. Här och precis som på alla andra ställen är det mycket mycket högljutt. Ingen pratar, alla skriker till varandra. Men jag lyckas ändå höra när Brian förklarar reglerna i football. Hmmm.... det kanske går att förstå, krävs nog en del tittande. Men 'vårt' lag gör bra ifrån sig, jag tror vi vinner. Men nu är jag rätt trött. Brian följer med mig till dörren, precis som en gentleman gör.

Ännu en minnesvärd dag. Pratade med en ung kille från Schweiz imorse, och vi konstaterade att byggnader och arkitektur i all ära men det är människorna som gör upplevelserna. Möten.

Jag ramlar i säng. Nöjd med dagen.

Måndag 3 oktober
Inatt har jag sovit riktigt illa. Det har blivit kallt i New York. Det blåser kallt. Riktigt kallt. Dessutom inser jag att imorgon ska jag åka härifrån. Var är alla mina dokument som jag har skrivit ut i en himla massa ex. Minns att jag sorterade minst 4 ex och la på olika ställen i bagaget för att ha i fall att. Börjar frenetiskt leta och till slut hittar jag ett ex i kameraryggsäcken. Puh. Börjar backa. Jag är inte den shoppande typen men ändå tycks allt ha vuxit eller förökat sig. Och planschen jag köppte, hur ska jag få hem den utan att den blir förstörd.

Klockan är helt plötsligt halv elva och jag inser att jag bara har druckit kaffe. Hungrig!!! På med kläderna snabbt, packar väskan med kameran och drar. Bestämmer mig för att gå till dinern där jag åt frukost häromdagen. Får en igenkännande blick och servitören undrar om jag vill sitta vid bardisken. Ägg, bacon, stekt potatis, två rostade brödskivor med smör, marmelad, ett litet glas jouice och naturligtvis kaffe. Det första som händer när man kommer in på en servering är att man får ett glas vatten. Så även här.

Jag har aldrig ätit så goda knaperstekta baconskivor.

Tar fram karta och börjar fundera på vad jag ska göra idag. Då kommer en av servitriserna fram till mig och undrar vart jag ska. Jag vet inte, vad föreslår du? Hon föreslår Greenwich village och High Line. Då får det bli så säger jag. Vi pratar vidare en stund. Hon visar sig vara från Ukraina, har bott här länge säger hon. Blir lite förvånad för pratar dålig engelska. Så visar det sig också vara med ägaren. En grek som på stapplande engelska gör sig förstådd när jag frågar honom om den signerade bilden av Brad Pitt. Jo, han har varit här och spelat in filmen Möt Joe Black.

Filminspelningar är det ganska ofta här på Manhattan. Har sett sådana skyltar både i Harlem och senast vid korsningen 8 avenyn 28 gatan. NYPD sätter upp rosa lappar där det står vilket datum man inte får parkera på gatan, klockslag, vilken film eller serie som ska spelas in och vilket bolag som gör det. Informativt.

Vidare söderut. Shit, att jag ska ha så svårt för att orientera mig i väderstrecken. Jag försöker se det positiva med att inte hitta. Jag ser mer än vad jag hade gjort annars. Går omkring på små mysiga gator genom Greenwich och West Village. Här är ett helt annat tempo, helt annan stil. Små mysiga lokaler, cafféer, bostadshur. Men också dyrt. 'Ser i skylten hos en fastighetsmäklare en liten studio om säljs för 3 miljoner dollar. Månadsavgiften omkring 6000 dollar. Puh ... Det är nog inte riktigt häromkring jag kan ha råd att bo om jag ska bli en Newyorker.

Kommer så äntligen fram till High Line. En upphöjd, före detta järnväg som numera är omgjord till en park. Jag har hört talas om det här stället av flera bekanta och människor jag träffat här. Men turistattraktioner är inte min starka sida så jag har lite hållit mig borta härifrån. Men, nu är jag här. Make the most of it.

För min del blir det här en upplevelse, inte för själva parken, eller promenaden som jag skulle vilja kalla det. Utan för allt som finns bredvid och runtom. Gamla halvt förfallna bostadshus som hyresgästerna ändå på något sätt lyckas få så hemtrevliga och gemytliga i kontrast till de höga glasklädda nybyggda husen. De vertikala parkeringsplatserna där bilarna parkeras i ett slags hissystem. För 15 år sedan hörde jag talas om att sådana fanns i Japan, men nu får jag se dem på riktigt.

Så jag går och går och till slut inser, igen, att hungern får mig att nästan känna mig svimfärdig. Grabbar tag i en falafel på något hak som jag kanske inte hade gått in på om jag inte varit så hungrig.

Från 10e gatan upp till 42a. Bra jobbat. Här har det gjorts av med kalorier. Tror faktiskt att jag till och med har gjort mig av med lite vikt. Tror. Känns så. Men illusioner har jag varit med om förr. Tunnelbanan hem.

Det är nu ett dygn innan mitt plan lyfter från Newark. Jag checkar in, får bra platser, känns lugnt nu. Kostade faktiskt på mig att beställa körning till flygplatsen. Orkar inte släpa väskor och framför allt orkar jag inte riktigt med att leta efter en busshållplats som inte är utmärkt. Japp, så är det. Jag är på väg.

New York - Here I Come

Friday 30 September 2011

Hela New York resan - från början till slut

Thursday 25 August 2011

Authorization Approved

Wednesday 24 August 2011

Flight booked